I HUVUDET PÅ EN FYSIOTERAPEUT

I ett och ett halvt år har jag nu tragglat runt på ortopedins vårdavdelning på Rigshospitalet, och utöver det har jag också varit en hjälpande hand en våning uppe på plastik- og brandsårskirurgisk avsnitt.

Som så många andra har prövat står jag nu vid ett vägskäl. Kontexten är att mitt vikariat löper ut i september och utsikterna till förlängning er pessimistiska på grund af kvalificerat anställningsstopp. 

Följande text är mitt försök på att reflektera, bearbeta och dra konklusioner berörande det förflutna, nutiden och framtiden.

- 

Året är 2019

Jag är en gröngöling på de flesta fronter. Jag börjar på ny skola, i en ny profession, i ett nytt land med ett nytt språk. 

Vänskaper kommer och går, varav enbart en av dem består. Jag har fortfarande sporadisk kontakt med ett fåtal klasskamrater såklart, men det är interaktioner utan faktisk betydning för min vardag.

Studiegången var märkt av isolation på grund av pandemin, vilket gjorde det betydligt svårare att fasthålla de redan flyktiga relationer som ersatte varandra termin efter termin.  

Privatlivet är lika tumultartat som studierna och jag växer inte bara som fysioterapeut, utan också som person. 

- 

Året är 2023 

Jag är auktoriserad fysioterapeut. En fin titel att ha, dock är jag fortfarande grön.

Jag kommer in på master-utbildning i fysioterapi, lokaliserad i Odense, men avböjer möjligheten då behovet för en egen lägenhet vägde mer. 

Samma dag som jag dimitterar, dagen jag firas av familj och vänner i Köpenhamn, ringer min nuvarande chef och inviterar till arbetsintervju på Rigshospitalet. Jag kommer til arbetsintervjun och tänker att ett vikariat är perfekt för att få lite erfarenhet och en stabil inkomst intill jag och min partner landat i en ny lägenhet och jag kan börja studera. 

Nu i efterhand är jag glad för att jag inte kastade mig ut i de nya studier, då samtliga kollegor, som jag ser upp till, inom specialen understryker att värdet av en sådan fördjupning ökar ju mer klinisk erfarenhet jag samlar på mig. 

Anställd på en avdelning där tempot är högt är det svårt att allokera tid till evidensbaserad praksis. Jag är dock väldans priviligerad då det finns eldsjälar i truppen som också är nyfikna på vad forskningen säger och tillåter att traditioner tages upp till debatt. 

Incitament till förändring är dock en långdragen process och jag förstår varför mycket rinner ut i sanden inom detta regi. 

Specialen jag jobbar inom är såpass avgränsad till komplexiteter och större ingrepp att jag upplever ett förfall av den basale fysioterapi jag en gång i tiden fick lärt. Min litteratur från skolgången står och pryder två hyllor här hemma i en bokhylla. I ny och nä får jag ett ryck och blir nästan nostalgisk av att dyka ner i de kapitel som en gång var mitt fundament. 

Om jag ska ut och praktisera i ett mer brett regi är det en stor fördel att jag försökt bibehålla grunderna. 

- 

Året är 2024 

Jag har ankommet til slutstationen. Jag vet att momentet som jag går ut på perrongen, så måste jag ta ett beslut då tiden är knapp. Vart går nästa tåg? 

Jag har samlat på mig kliniska erfarenheter i regionalt regi, och det må hända att mitt bagage är tungt just precis i denna vrå af fysioterapi, men sett med forskningens kritiske blick; skulle denna bias inskränka min utveckling i en master? 

Jag har ansökt flera ställningar i kommunen. Samtliga positioner är i rehabiliteringssyfte efter skador och förlopp i ortopedi. 

Underliggande de föregående refleksioner spökar det faktum att jag står för den primära inkomst när det kommer till hyran. Mina inre osäkerheter poängterar att mina resonemang faktiskt inte är aktuella, och att jag faktiskt måste jobba för föda och tak över huvudet. Frammanar jag luftslott då maktlösheten över min framtid är mer skrämmande än realiteten? 

Erkännandet av tankar och känslor är första steget för att ta kontroll över dem. För mig var det ännu mäktigare att få det formulerat svart på vitt. Denna formen för kritisk tänkande och modulering av min inre värld har varit främmande för mig intill nu. Kanske behöver man gå igenom större förändringar för att ha något att förhålla sig till. 

Faktum är att jag vill jobba, och det passar mig fint att 37 timmar på veckobasis, är ett villkor för bibehållandet av en lägenhet och personlig integritet. 

Mitt nuvarande arbete med konstanta faktorer som liv och död har gett mig ett perspektiv som jag inte hade kunnat uppnå med näsan i en bok. Jag tänker tillbaka på de mer dramatiska behandlingskontakter jag haft, och det går upp för mig att jag har varit så tätt inpå som man kan komma människor i kris, och i deras sårbara situationer och livsomvälvande upplevelser har de lutat sig mot en främmande människa, mig.  

I kommunalt regi skulle jag kunna vidareutveckla detta perspektiv och hjälpa patienter återvända till det liv de önskar. Det skulle vara en upplevelse av att cirkeln blir sluten i de förlopp som jag så många gånger har startat på sjukhuset och efterföljande skickat vidare till kommunen. Jag skulle få vara med till att bevittna patienters framgång og/eller främja acceptans, rörelse og förståelse för smärtor, alltså essentiella delar av fysioterapi som sjuhusets tempo omöjliggör.

Samtidigt har jag sökt jobb i den privata sektor, också i hospitalsregi, men också andra tjänster i det regionala (där jag förhoppningsvis har en fördel efter att ha jobbat på det mest specialiserade sjukhus i Danmark), som andra sjukhus. 

Jag suktar efter att lära mer, och i vilken del av samhället det blir får ödet bestämma. I slutändan vill jag jobba evidensbaserat och under villkor som faciliterar allt vad jag associerer med min professions stolthet.

Nu vankas det mot sitt slut. Jag har gått in i den sista månaden som fysioterapeut på Rigshospitalet, och gudars, det har varit en dramatisk start på slutet. 

Vi har fått pengar från regionen som skulle kunna skapa en tjänst till mig, men alla hundratusentals kronor fastnande i gyttja längre upp i systemet på grund av besparingar. Så min tjänst blir helt enkelt sparad bort. 

Samtidigt som mina kollegor ska springa snabbare för att möta den ökade kapacitet på våra två sängavsnitt, så får vi en ny uppgift av regionen, nämligen en mega-giga projekt omhandlande knän med artros och ett tappert försök på att undgå "quick-fix" metoden med operation och alla dess biverkningar. Idén er valid då det finns evidens för den mindre invasiva men intensiva insats; superviserad styrketräning och ambulant kontroll med fysioterapeut. Problemet ligger i att mina kollegor nu måste prioritera bort patienter för att allokera tid till dessa gruppträningspass. Patienter som inte tilses får inte den ovärdeliga mobilisering postoperativt som vi vet har effekt på det senare förlopp på väsentliga parametrar som smärta, helande och tilltro till egna förmågor. Vi ska helt enkelt bestämma vem som tar del av dessa fördelar, och vem som får vänta. Hur kan det vara rättvist? Det är det inte för någon. Patienter som inte tilses i tid, kommer heller inte få de hjälpmedel, rehabiliteringsplaner eller patientutbildning som kan vara kritisk för udskrivelse. I slutändan kostar det avdelningarna mer pengar, kvalitet i våra behandlingskontakter och inte minst professionel stolthet.

Raseriet ebbar in och ut ur mig, men jag är bara en bricka i ett större spel. 

Jag grep efter min nyckelknippa i fickan här om dagen, men min famlande hand möttes av en massa lösa nycklar som var befriade från kedjan. Den sammanhållande länken var bruten. Det måste ha varit månadens första tecken. Kanske var det ett tecken på min kommande frihet och incitament till att få nya nycklar till nya dörrar. Eller kanske var det ett tecken på den handelslammelse och avsaknad av kontroll jag nu står nu. Det handlar om perspektiv. 

Nu går jag på jobbjakt. 

Uppdateras löpande...