Ut på tur

Äventyret startade en molnig augustidag i Trollhättan. 

Jag hade sett så mycket fram emot resan att en biltur på 22 timmar (pauser ej inkluderat) inte kändes så otäck. 

Stämningen var äventyrlig då vi passerade gränsen och betade av kilometer efter kilometer på E6'an med riktning mot norr. 

När vi färdades i de mer befolkade områden av Norge, pågick en intensiv poängkamp mellan de resande, eller snarare sagt, mellan de skandinaviska nationerna Sverige och Danmark som båda hade representanter i bilen. Tidsfördrivet gick helt enkelt ut på att identifiera flest verksamheter med rötter i respektive fosterland. Än idag vet jag inte vem som vann, och kanske är det också utan betydning, men frågar jag Danne eller Jesper så vet jag att de båda kommer säga att de segrade. 

Nu i efterhand är det kul att reflektera över omgivningens dramatiska variation i utseende. 

I starten var det perioder med industri och flerfaldiga filer på motorvägar, men gradvist blev vägarna både smalare och kurvigare, samt kantades af både skog och berg (eller skog på berg för den delen). 

Vi startade kanske ut med häftiga debatter och intressanta dialoger, men som ett försök på att spegla den skönhet vi såg omkring oss tipsade Danne om musikerna Aurora & Wardruna. Deras produktioner var det perfekta soundtrack till den eteriska natur som omringade oss.

Idéen var att vi skulle stanna halvvägs någonstans i mitten av det långa landet Norge, och ultimativt övernattade vi på hotell i Steinkjer. 

Efter vi beställt pizza på en resturang längs med huvudgatan skulle benen äntligen få lite venepump, i form av en kort promenad i den lilla staden. Jag glömmer inte fångvaktartornet (som det framkom absurda teorier om), den breda floden som härjade längs med centrum och den gigantiska betongkyrka som tornade upp sig på torget. 

Efter en kort interaktion med en tjej som jobbade på pizzerian fick jag medge att jag inte behärskade det norska språket, i alla fall inte denna specifika dialekt. 

"Kva", betyder tydligen "vad", som i "vad menar du?". Jag vet att det har handlat om nanosekunder då jag stående med vidöppen mun inte kunnat svara på den banala fråga, men just det moment kändes som en evighet. Tursamt nog var mamma mer förståndig och upplyste mig om ordets existens. Tänk att ett enstavigt litet ord kunde förvirra mig så mycket. 

Efter en mättande hotellfrukost kastade vi oss in i bilen igen för att fortsätta uppåt i landet. 

Vi var så tursamma att det först var under färden hem som renar vandrade över vägarna och vi på mystiska vis villade ut oss på avlägsna grusvägar. Det var såklart en upplevelse att se renar så nära inpå, men när jag sitter bakom ratten vill jag helst inte se dem spatsera ovetandes över vägen. 

Jag bryter den kronologiska ordning av event i detta skriveri, då vi på hemvägen erfar något minnesvärt. I situationen var det fasansfullt stressande, men i efterhand ljuvligt tillfredställande att se tillbaka på. Dagen vi sa adjö till alla äventyr och körde söderut slog inte tanken oss att vi med fördel kunde koordinera vår resa med färjans tidtabell. Det går upp för oss (först långsamt, sedan med häpnadsväckande hastighet) att vi enligt GPS'en antingen kommer anlända till färjestation på minuten före avfärd...eller minuten efter, vilket skulle innebära en timmes väntan på nästa färja. 

En timme kanske inte låter som så mycket att vänta, men då färden totalt sett redan innefattade många timmar, orkade vi inte med tanken på att lägga till en mer. Samtliga passagerare gick momentant igång med en skattjakt på alternativa vägar till motorvägen medans föraren mer eller mindre gick igenom faserna för sorg. Det är tragiskt komiskt när man tänker tillbaka på hur individer i grupp hanterar oförutsägbara situationer. Kanske gick vi alla igenom förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans, bara inte i den ordningen och i olika grader. 

Ambivalensen över vad vi skulle satsa på var stor. Speciellt när vägarna kringlade och krokade sig, eller husbilar och motorcyklar konstant skulle köras om. Jesper hade gasen i botten under de få raksträckor som den normalt sceniska och lugnande resa bestod av. Jag satt limmad med blicken på GPS'en som tickade ner de minutrar vi lyckades köra in, och gav Jesper besked när raksträckor var på väg så att han strategiskt sett kunde växla upp och köra om turister. Vi slutade aldrig riktigt tro på att vi kunde hinna med färjan, men samtidigt skulle besvikelsen vara outhärdlig om våra karriärer som rallyförare varit helt meningslösa och vi missat färjan. 

Med en minut kvar innan avfärd får vi syn på båten. Det var nästan skrattretande hur tydligt vi kunde se den tomma bilparkering från den relativt långa distance vi skulle beta av på mindre än en minut. 

Plötsligt hamnar vi bakom en riktigt skruttig bil som inte verkar ha bråttom. Det känns som ett slag i magen, samtidigt som det kunde vara en lättnad och ett slut på den olidliga spänning om vi båten nu bara hade åkt nu när vi fortfarande hade 200 meter kvar. 

Den långsamma skrothögen gör något som chockerar oss alla då den kör in mot färjans plattform. Vi tar beslutet och lägger oss hack i häl med främlingen som "ute på söndagstur" bromsar ner. 

Det är kört. Bilens registreringsskylt är scannad och vi inställer oss på en timmes väntan. Plötsligt kommer en ängel i reflexväst och vinkar in oss mot färjan. 

Alla får sprätt i bilen och jag ropar ohämmat. En och en halv timmes periodvisa adrenalinkickar varvat med dränerande frustration har ackumulerat i primitiva rop och kommandon!
"KÖR, KÖR OM BILEN, KÖR, IN, NU. KÖR". 

Jesper håller lugnet och inväntar skrothögen framför oss som i sitt egna tempo lägger i ettan, spottar ut illaluktande avgaser och rullar in mot porten. Vi kör efter och får parkerat bilen, varefter porten rullar ned. Jesper hade varit relativt tyst den sista delen av resan då han koncentrerat sig, men jag glömmer inte hans glädjetjut som vi alla joined in på. Det var som att vinna på lotto. 

Tillbaka till den kronologiska ordningen. 

Vi hoppade på färjan i Bognes som skulle föra oss över till den famösa ögruppen, aka lofoten. Vi tog oss ut på aktern av båten och njöt av vindmotståndet som inte kunde upplevas inkapslad i en bil. 

Molnen hängde lågt och man kunde föreställa sig vikingafartyg lägga till vid fjordens hörn och kanter. 

Resan gick utan större problem och vi anlände i Kabelvåg omkring 22-tiden. 

Kabelvåg

Vi bodde i en småskalig tätort utanför lofotens huvudstad Svolvær. 

Folk stod längs med kajen och fiskade, fiskebåtar smög sig i tid och otid ut till fjärran och vattnet ebbade in och ut utanför vårt boende.

Vi var på jakt efter ett gym med ett resonligt pris för engångsklipp, och efter en sökning på kartan scrollade vi oss fram till ett center 10 minuter på gåben från oss. Utan någon som helst förberedelse ger Jesper mig hans telefon som ringer för fullt och en glad stämma svarar efter få ringsignaler. Den glada stämman hör till Arvid, en lokal pionjär, som charmade oss rejält vid varje interaktion vi hade med mannen. Han hade många facetter då han inte bara var entusiastisk gymägare, men också en form för hantverkare. Han erbjöd oss till och med att låna hans kajaker om vi hade tid över, vilket vi dessvärre inte hade då det var vår sista dag. 

Vi fick tränat helkropp två gånger (ja detta upplägg genomfördes med trötta vandrarben), och utfört en bodyscan då vår entusiastiske host ville erbjuda oss alla tillgängliga fördelar. Enligt scanningen hade jag en metabolisk ålder på sjutton år, vilket med respekt til eventuella felmarginal, kändes rätt bekräftande. Det må ha varit ett litet lokalt gym, men kvaliteten på redskab och interiör var top notch. De erbjöd till och med fysioterapi (en privat praktiserende terapeut som hyrde sig in, och man kan diskutera evidensen i de behandlingar som erbjöds, men det är fortfarande genialt att möjligheten till konsultation finns). 

Maskinerne var av märket techo-gym, ett märke som vi tidigare stadgat bekantskap med, men inte i den uppgraderade version som Orto Gym erbjöd. Till varje maskin satt en tillhörande display som registrerade kadensen av arbetet, och gav visuel feedback till den som tränade för att optimera tempo och kontroll. Skärmen räknande till och med repetitioner, set och set-vilor, och all information kunde vidarebefordras  till ens konto för att facilitere överblick av ens träning och program.

GENIALT.

Träning är såklart inte svart och vit, och det finns många nuancer samt preferencer när det kommer till programläggning och utförande av rörelser, men för en nybörjare eller en motionist som behöver struktur är detta elektroniska rättesnöre briljant. 

Lofot-akvariet

Cirka 10 minuter med bil från Kabelvåg besökte vi den lokala marinbefolkningen. 

"All skrei er torsk, men ikke all torsk er skrei" 

• Arten migrerer årligt en lång sträcka från Barents hav där de växer upp, ner till den nordnorska kusten för att leka. De simmar > 1000 kilometer!  
• De är populära inom gastronomi då den muskulösa kroppsform och kött (som de får efter den ansträngande vandring) upplevs fastare och av högre kvalitet, jämfört vanlig torsk. 
• I lofoten har det fiskats skrei sedan stenåldern. 

Den mörka knubbsälen stod för underhållningen utanför. Den brölade, grymtade och sprattlade så smidigt som en knubbsäl kan med de små fenor. Flera gånger trillade den ned i plurret och tranformerades från en klumpig vilde till en obesvärad atlet som navigerade vattnet med högt specialiserade muskelfibrer och erfarenhet. 

Tjeldbergtinden (367 m.o.h) 

Jag knappade in koordinaterna till berget i Google Maps som vid ankomst styrde oss ut på en grusväg. Det är nog vettigt att förundersöka möjligheter för parkering, men vi hittade en liten glänta att lämna Volvon och spatsera vidare till fots. 

I efterhand visade det sig att vi körde förbi den första skylten som ledde en in på stigen då hiken erbjöd två stigar till toppen. och prisa gudarna för att vi fick den start vi fick. Det var så ofattbart vackert och en fantastisk introduktion till vår vandrar-fanatiska resplan. 

Indledningsvis använde vi stenar och rötter som handtag för att ta oss igenom en dunkel blandskog, och plötsligt så öppnade fjället upp och toppen tornade upp framför oss. 

Stigen slingrade sig successivt uppåt og kantades av både blåbär och tranbär. De få pauser vi tog var minst sagt utrustade med en utomordentligt utsikt. 

Vinden piskade så hårt på toppen att intagande av lunch hade varit väldans besvärligt. Vi klättrade nedåt intill berget planade ut till en stor grön plattform och vi kunde sitta ned och vila benen. 

Danne antager sig utmaningen att tämja (de redan turistglada) kråkorna med förnäm taktik; i form av bröd och en lugn, närmare meditativ utstrålning. Det var två unga kråkor som var väldans pratglada (förmodligen var det deras mamma som höll sig mer på avstånd med önskan om att dem skulle bli självständiga). Kråkornas tillit kunde inte etableras i den grad som brorsan önskade (läs: sitta på axeln och på kommando angripa utpekade fiender). Det var försöket värt då det var väldans underhållande. 

Jag bevittnade Jesper ramla 2-3 gånger och han måste ha en av de märkligaste fallstrategier jag sett. Momentet mannen mister balance och inser att han kommer falla yttrar han inte ett ord, också under de mer långsamma tillfällen där han kanar ned til liggande. Ofta ligger han kvar en eller två sekunder för länge och intar det nya perspektiv underifrån. Det är en bisarr form för acceptans av det som är oundvikligt, och kanske mer rofyllt än alternativet, att försöka avvärja fallet. 

Djevelporten (cirka 420 m.o.h)  

Här kan vi snacka om varierande terräng. Till att börja med kickade vi igång mjölksyran med en omgång sherpa-trappor. Trapporna kallas också för "Djeveltrappa", förmodligen på grund av dess association med djevelporten, men jag kan också se det som ett ökennamn till trappan, då den var satans jobbig att bestiga. 

Trapporna mynnade ut i klipphällar och plötsligt var vi ovan trädlinjen. Hällarna blev til stora plattformar där vi hämtade andan och njöt av utsikten. 

Följande är några favoritminnen från hajken: 

• Daniel som ryter "PARKOUR" och hoppar ner från en avsats, landar graciöst i en djup knäböj, och kastas härefter framstupa då benen gav vika och kraften framåt var allt för stor. 
  
  
• Mamma som totalvägrar bevittna sina medresenärers potentiella frånfälle och äter riskakor med blicken i den motsatta riktning som protest.  
  
  
• Diverse Smeagol/Gollum imitationer av Daniel som alltid kommer vara lika roliga. 

Mannen (400 m.o.h) 

Jag får erkänna att det periodevist snurrade till i magen på mig när jag tittade ut över den skarpa kanten. Här var det inte plats för felsteg eller nogen form för klumpighet. 

Jag får erkänna att jag har minde bra navigationsegenskaper då jag ledde oss på villovägar från start. Efter att vi hade gått 2 kilometer i den felaktiga riktning anade jag trubbel och dubbelkollade vår route med gps'en. Jo tack, vi skulle gå 2 kilometer tillbaka samma väg som vi kom och fick 4 kilometer uppvärmning till Mannen. 

På vägen ner har Jesper utvecklat ett mer explosivt sätt att undgå fall (jämfört den mer passiva "jesus take the wheel" strategi). De få glimtar jag fick av vidundrets hopp och sparkar påminner mig om sällskapsdans, e.g finsk jenka. 

Reinebringen (484 m.o.h)

Vädret bjöd mestadels på solsken, men efter trädlinjen blev det gradvist mer mystik i form av lågt hängande moln. 

Bara några trappor ner från toppen var det inget lågt hängande moln och solen strålar kunde värma en från topp till tå. 

Vi var definitivt inte ensamma om att tackla leden denna dagen. Vandringsleden är med på varje top 10 lista och attraherar därmed mängder av turister. Den var så populär att en form för guide stod vid starten med reflexväst redo att motivera eller vägleda vandrare. Vi hörde honom understryka för aspirerande vandrare att rutten är utmanande, vilket jag kan bekräfta. 

På vägen ner kändes varje trappsteg tyngre och mer darrigt än vid de andra hikes vi avverkat. Jesper och Danne körde igång med sin pest eller kolera lek, rytmen av det ena ben som ersatte det andra i trappan blev automatiserat, och plötsligt hade vi nått botten. 

Det må ha varit veckans sista vandring, och jag måste ha varit dehydrerad, men det var en bra slutkläm som innehöll allt vad en spännande vandring kan innehålla; massvis av språk från alla världens hörn som kunde höras från våra medresenärer, fantastiska vyer, skratt, svett, muskelsyra och ett bultande hjärta. 

Henningsvær 

Tiden hade flugit förbi och plötsligt var det vår sista kväll i Lofoten. En kort tur med bilen och vipps var vi i ett såkalt kulturellt hotspot og fiskeläge vid namn Henningsvær. 

Vi gick på jakt efter en restaurang och landade på en hamburger-joint vars inredning hyllade både vandring och klättring i stor stil. 

Skymningen kom och vi avslutade turen precis som vi startat den, men en promenad. Det var en perfekt avslutning på en perfekt vecka! 

-

Så har vi nått slutklämmen, eller snarare en form för refleksion.

Jag vet att en inte ska se tillbaka i ånger, men det faktum att jag inte har tagit svepande videos på landskapet, eller fångat ljudspår av jargongen som utspelar sig mellan vandrarna gnager i mig. 

De få videoer jag har orsakar en flod av värmande tacksamhet inom mig, men också en tung saknad. En saknad efter känslan, synen och ljudet av norden. Jag vill höra ljudet av tystnaden som bara existerar där uppe. Vinden som får trädens blad till att rassla, och det motsatta, fjällvinden som susar förbi utan barriärer eller modstånd direkt in till hörselgången. Den svalkande vind som tacksamt mottogs vid utmanande partier och den tacklande vind som spred adrenalin när den slet i oss på vägen upp. 

Men livet kan inte levas genom videos som tankas ned från ett virtuelt moln vid behov. Det fungerar heller inte med bilder för den delen. 

Jag vet att jag har denna längsel inom mig för att jag har upplevt något out-of-this-world, och jag hade inte satt så högt pris på min resa om jag inte saknande den i detta gigantiska omfång. Så saknaden har sin plats, och jag får helt enkelt ta mig upp i framtiden för att höra ljudet av tystanden som bara kan upplevas i nutid, och där den är. Det är en rogivande tanke att tystnaden och naturen alltid är där uppe, och att den är och alltid kommer att vara konstant.