Cinque Terre

Det var en gång en äventyrslysten kvinna vid namn Eva, min kära mamma, som luftade idéen omkring vandring i ett varmare klimat. En utflykt som vi aldrig tidigare prövat på. Jag vet inte var inspirationen till mammas infall kom ifrån, men jag misstänker att hon på något vänster har fått en form för vandrar-algoritm, och tacka gudarna för det. Internet har ibland en tjusning med dess förmåga att att göra världen större. Hux flux, så satt vi och bokade en paketresa på 5 dagar där boende, guide och GPS för äventyret ingick. 

De fem fiskebyarna (+ Porto Venere) uppradade längs med den bergiga italienska riviera utgjorde sensommarens vandringsresa. Kuststräckan, sett från nordväst till sydost kallas för Cinque Terre ("de fem länderna" eller "de fem byarna"), och omfattar städerna: 

• Monterosso al Mare
• Vernazza
• Corniglia
• Manarola
• Riomaggiore

Vi skulle gå leden "Sentiero Azzuro", a.k.a den blå leden, vars namn refererar till den panoramavy af blått hav som är vid din sida under turens gång.  

17 augusti 

En söndagseftermiddag gav vi oss av till Köpenhamns centralstation med det ultimata ändamål om att anlända i det italienska Monterosso, då just denna destination skulle vara starskottet för vår vandring sydost.

Mamma och Danne hade kommit ned från Trollhättan och sovit över hos oss lördag till söndag för att göra den officiella resdagen mer skonsam. Det är alltid så mysigt att ha min familj över så de kan se mit danska habitat. Vi packade väskor, avstämde förväntningar och jag hann ut på en löprunda innan det bar av. 

Daniels avsaknad av ordentlig vandrarväska var en kryddig start, och belyste den envisa mentalitet som är en av våra (in)famösa släktdrag. Danne lånade en ryggsäck och surrade fast träningsväskan med axelremmen ovanpå denna. Med en dinglande sportväska och en benhård mentalitet traskade vi ner till tunnelbanan.  

Jag gick som alltid med känslan av att ha glömt något, men med pass, piller och plånbok nedpackat skulle allting lösa sig. Vandrarväskans tyngd var på dåvarande tidpunkt inte grund till bekymmer. Nu i efterhand ser jag tillbaka på en naiv Ida som inte hade övervägt den kommande vertikala vandring i berg med bagaget som obligatorisk följeslagare. Jag, och för den delen ingen annan i sällskapet, hade tränat upp till den intensitet och duration som resan bjöd på. Men mer om det under avsnitt för refleksioner...

Vi fick handlat mat och diverse bakverk till den första resa som skulle ta oss söderut genom Danmark för att anlända i Hamburg. Vi hade landat på det första tåget utan förseningar och kunde bara hålla tummarna för att tidsplanen höll. Vi fördrev tiden med mat, snack och till våra medresenärers nöje, också porträttering av varandra med Dannes block og blyertspenna i högsta hugg. Sketcherna avlöste många skratt och är idag en värdefull souvenir. 

När vi ankom til Hamburg hade vi några timmar till att spatsera runt i staden då vi senare skulle hoppa på nattåget NightJet, som skulle ta oss till Zurich. 

Vi hade inte planlagt hur vi skulle spendera mellanlandningarna, men efter en snabb sökning försedde internet oss med en flexibel plan som kvarhöll oss i en förnuftig ratio i både tid og distance till centralstationen. Vi gick ned för Mönckebergstrasse och tog in de nya omgivningarna. Butikerna hade söndagsstängt, kvällen hade tågat in och konsekvent var det inte mycket aktivitet på gatorna.  

Som uppvärmning till Italiensk mat åt vi på kedjan 30 seconds to Napoli. Vi hade såklart mer än 30 sekunder kvar av vår resa, men det kändes bra att inleda de kulinariska upplevelser med smak av Italien. Det blev ännu bättre med ett tillköp av en burrata och en bärnstensfärgad öl att skölja ned maten med. 

Höjdpunkter från Hamburg måste vara Rathus ("råtthuset") och S:t. Nikolai.  

Faktabox:
Mitt i hjärtat av Hamburg reser sig det ståtliga Rathaus, stadens rådhus, som en påminnelse om både rikedom och styrka. Byggnaden stod färdig 1897, efter att den tidigare förstörts i en stor brand. Fasaden är prydd med över hundra statyer av kejsare, kungar och symboliska gestalter, och bakom den massiva porten öppnar sig salar där både prakt och politik möts. Klocktornet, nästan 112 meter högt, vakar över staden och har länge varit en symbol för Hamburgs självständighet och handelsmakt.

Jag instämmer absolut med det pråliga i arkitekturen.  

S:t nikolaj är en kyrkoruin efter andra världskrigets bombningar av Hamburg. Kyrkan står kvar som ett mäktigt antikrigsmonument där ekot från historiens tragedier påminner oss om att krigets fasor fortfarande kastar sin skugga i modern tid. 

Faktabox:
Ruinen av Sankt Nikolaj reser sig som ett mörkt minnesmärke mitt i Hamburgs stadskärna. Kyrkan, en gång en av världens högsta byggnader med sitt 147 meter höga spir, stod färdig på 1870-talet och vittnade om stadens stolthet och kraft. Men under de förödande bombningarna 1943 förstördes nästan hela byggnaden – kvar blev bara tornet och kryptan. I dag står det gotiska tornet som ett gripande monument över krigets fasor, men också som en påminnelse om stadens uthållighet. Att blicka upp mot Sankt Nikolaj är att möta både Hamburgs förflutna tragedier och dess okuvliga vilja att resa sig igen.

På nattåget kickade rutinerna in från vår tidigare resa mot Nordsverige. Det er små utrymmen där bäddning av sängar kräver samarbete, koordinering och ett rejält tålamod. Speciellt gäller detta när tåget inte är utrustat med fungerande air-conditioner. 

Nu råkar ju också herrskapet vara byggda både på höjden och bredden (jag menar såklart muskler Danne så du behöver inte vara defensiv), så det var inte mycket plats att disponera till kvällens inkvartering. 

Som packade och mer eller mindre ångkokta sillar tuffade vi vidare ner genom Europa för att vakna upp Zurich. Jag sov faktisk överraskande bra då jag vaggandes till sömn av rälsen och tågets omgivande white noise. Jag vaknar stundtals, förvirrad över ljudet och nätet som inkapslar mitt krypin, intill jag kommer ihåg kontexten, tar en slurk vatten och somnar om igen. Det var tur att vi fick en ration vatten till resan, då vi inte alls hade något vatten med oss (läxan lärd), och flaskorna blev till vår livlina.

18 augusti 

Morgonen var så harmonisk som den kunde bli med en dansk med träningsmissbruk, (ja, han gjorde pull ups i varje stativ han fick händerna på), frukost i trånga utrymmen med tidspress och en kort gåtur där vi blev utsjasade från de finare vagnarna av en tågkonduktör.

I Zurich var tiden mer knapp, men vi tog en kaffe on the go och njöt av det turkosa vattnet som utgjorde Schanzengraben kanal. 

Tågresan mot Italiens gräns var otroligt vacker. Det var ett privilegie att ha fönsterplats när bergskedjorna tornade sig upp längs med sjöar och orter utanför Zurich. 

Vi anländer i modestaden Milano och har tid till att gå en promenad. Värmen slår hårt och vi håller oss till skuggan så gott som det går. 

Vi kommer til en stadspark vid namn trädsgårdsbiblioteket, som är en 10 hektar stor botanisk trädgård. Vi hade enbart tid till at gå i periferien av parken. 

Roligast att se var "Bosco verticale", den vertikala skogen, som är ett bostadstorn där träd och växter integreras på fasaden. Detta ska då förbättra stadsmiljöns atmosfär och skapa livsmiljö för fåglar och insekter. 

Vi blev törstiga efter den eviga jakten på ett öppet café under den italienska siestan. Det lyckades att lokalisera ett vattenhål, vid sidan av den enorma tågstationen med Apperol och espresso som tröst. 

Milano Stazione Centrale är byggt med en blandning av stilar, bland annat med rötter fascisme. Den representerar en tid då arkitekturen användes för att uttrycka makt och kontroll, vilket gör att en både fascineras av dess storlek, men det väcks också obehag på grund av dess historiska laddning.

Jag tyckte om detaljerna med Romulus og Remus, og Asklepiosstaven inkarneret i golv og väggar. 

Faktabox: 

Milano Centrale, är Milanos huvudsakliga järnvägsstation och en av de största i Europa. Den invigdes 1931 och ritades av arkitekten Ulisse Stacchini i en monumental stil som kombinerar art déco med fascistisk arkitektur. Stationen ligger vid Piazza Duca d’Aosta och fungerar som en central knutpunkt för både nationella och internationella tågförbindelser, bland annat till Rom, Zürich, Paris och München. Varje år passerar omkring 120 miljoner resenärer genom stationen, som rymmer ett stort antal butiker, restauranger och lounger samt direkt anslutning till Milanos tunnelbana. Med sin imponerande fasad och stora valv är Milano Centrale inte bara en viktig transportplats utan också en arkitektonisk sevärdhet och ett symboliskt landmärke i stadens historia.

Det var dags för sista tåget mot vår slutdestination Monterosso al Mare. Vi hade klarat hela resan från skandinavien utan en enda försening eller miss! 

Vi lokaliserade vårt hotel, kastade av oss väskorna och tog en snabb dusch med målet om att hinna ut och uppleva gatulivet, samt få tag i autentisk italiensk mat. 

Monterosso är en otrolig by med strandpromenad och bra stämning. Då klockan var mycket hade de flesta restauranger stängt för matservering, men gatorna var levande med folk ute på äventyr. Vi gick förbi en form för musikevent och jag såg flera med bachata-skills som kastade sina danspartners runt i takt til musiken. 

Tillslut hittade vi en pizzeria och tog take-away för att njuta den mozzarellapackade gudagåva på hotelterassen. Jag menar att det var den bästa pizzan jag fått på hela resan den bästa start för vårt italienska avventura. 

19 augusti 

Vi vaknade upp för att starta dagen med en frukost på terassen. 

Inte nog med att vi kunde beställa omelett (väldigt viktigt med proteinhalten för somliga) så debuterade italien med inget mindre en en operasångerska som värmde upp stämbanden med vokaler inför hela grannskapet. Det hela kändes väldigt otippat, samtidigt som det i hög grad bekräftade en stereotype som om vi vore statister i en italiensk film.

Innan vi skulle ut på själva vandringen tänkte vi trotsa folkmassorna och bada vid den kända stranden. Det var lättare sagt än gjort då det var trångt redan från morgonstund och det verkade inte vara kutym att vandrare kom för enstaka morgondopp. 

Solsängar var uppradade längs med vattnet och ockuperade det mesta av arealet samtidigt som det vimlade med turister. 

Vi hittade en ingång där det inte var nödvändigt att betala inträde och sicksackade mellan turisters handdukar för den ultimata start på vår resa. Efter att vi blivit döpta i det italienska vattnet stod vi redo som oskrivna blad och gav oss ut på den blå leden – för att lära, och inte bara om världen, utan också om oss själva: våra gränser, våra styrkor och allt det oväntade som väntade runt varje krök.

Monterosso al Mare - Vernazza - Corniglia 

Det var nu själva vandringen startade, och ribban var hög från start med en härlig omgång trapper. 

Svetten rann och humöret var lika högt som utsikten ner till havet. 

Både vinodlingar och citronträd kantade vår uppåtgående vandring och påminde mig om hur långt hemifrån vi verkligen var. 

Plötsligt öppnade sig leden och de färgglada fasader, som är ikoniska för Vernazza, utgjorde ledens första pit-stop. Lättnaden var stor då benen kändes darriga och svetten indikerade ett behov för en omgång vätskeersättning. 

Vattnet var en smula grumligt, och det var många turister med samma mål om att bada som oss, men det gjorde mig ingenting efter att jag kastat mig i vattnet som en välförtjänt belöning efter dagens första ansträngning. 

Vi skulle fylla på glykogen-depoterna så vi gick på jakt efter en ledig plats på en restaurant. Det försvårades på grund av mängden människor, men också samtidigt av mitt särbehov för en resturang som ej exklusivt serverade fisk. 

Det blev såklart ännu en pizza, och för mamma och Danne, en form för italiensk Janssons frestelse. Det gjorde mig glad att de fick fisk som den delikatess det är när en besöker hamnbyar.  

Så bar det av igen. Nu med destination mot Corniglia, som var staden där vi skulle övernatta. 

Leden började såklart med en ny omgång trappor. Alla höjdmeter gav en imponerande utsikt över den stad som vi redan erövrat och nu hade lagt bakom oss. Vi blev belönande med svindlande höjder og naturens magi längs med den sista del av dagens led. Halvvägs har jag läst mig fram till vi måste ha kommit till utsiktspunkten, Prevo, med imponerande 208 m.ö.h att skryta med. 

Vi ankommer till slutdestinationen efter x flera timmars vandring med välförtjänta pauser. 

Vi tar kontakt till vår hostess via Whatsapp, och hon ger oss ledtrådar till dagens skattjakt - jakten på vårt boende. Ledtrådarna vi hade att göra med bestod av en kyrka, ett kors och en grön dörr. Det låter nästan en bra plot för en saga nu när jag tänker efter. 

Vi går upp för trapporna som kantar den stora stenkyrkan och möts av ett nät. Vi retirerar, men det går inte länge innan vi upptäcker att nätet faktisk avgränsar en fotbollsplan och mamma utbrister "jag ser korset!".

Det var som en dopaminkick när vi äntligen hittade boendet och kunde slänga av oss väskorna som efter dagens strapatser kändes onormalt tunga. 

Från balkongen hade vi utsikt över havet, och inte nog med det så hade vi också utsikt över en utsiktsplats - så vi kunde i ro sitta på balkongen och people watch innan vi själva gick upp på plattformen för att njuta av horisonten. 

Vi såg ett sällskap som släpade omkring på kamerautrustning och någon form för ljudupptagningsteknologi. De verkade lite reserverade när andra nyfikna frågade omkring deras aktiviteter, och det framkom att de inte ville avslöja ändamålet med deras...låt oss kalla det testspaning. Kanske ska det göras film i den lilla charmerande staden? 

Till kvällsmat blev det lasagne med massvis av parmesan! 

Corniglia var en liten by, men också enligt mig på topplistan som en av de mysigaste. Vi tog en liten kvällspromenad i mörkret. Det är ändå rätt otroligt att vi önskade mer steg till våra stegräknare, men det är ett bra exempel på när äventyrslysten trumfar igenom fysiska gränser.  

20 augusti 

Så bär det av igen. Denna gången startar vi dagen med vår egen frukost på balkongen. 

Corniglia - Manarola - Rigomaggiore 

Denna vandring startade med spänning då mörka moln spreds längs med kusten som ett illa omen. 

Vi undersökte flera väderkällor och valde den prognos som gynnade oss mest. Kanske var vi jubelidioter som trodde att kustnära vandring – utan möjlighet till skydd och med risk för både skyfall och jordskred – inte skulle beröra oss. Men vi hade turen på vår sida, och kanske var det just ödet att vi skulle vandra med både chans och risk som följeslagare. Det gjorde allt ännu mer minnesvärt.

Att vandra i vädret precis innan ett åskväder hade sin helt egna känsla. Luften var tjock och stillastående, nästan som om den höll andan tillsammans med oss när det bullrade från molnen. Fuktigheten låg så högt att svetten inte längre rann – den fastnade mest som ett klibbigt lager över hela kroppen. Det var rätt häftigt att benen forsatte gå på trots av det utmanande klimat. 

När vi korsade igenom byn Volastra, 335 m.ö.h lite mer inåt i landet gick vi förbi kyrkan Madonna della Salute. 

Vi såg inte riktigt några andra vandrare (kanske har de läst en mer pessimistisk väderrapport och stannat inomhus), så det var väldigt stilla. Mamma tände ett ljus och vi kunde alla njuta av den fridfulla paus.

Leden forsatte ut genom en massa vinodlingar kantade med smala stigar och tusenåriga stenväggar. Stenväggarna har blivit byggda längst sluttningarna i Cinque Terre för att skapa odlingsbara terasser för vin. 

Omgivningen växlade till mer dunkel blandskog som bjöd på alla nuancer av grönt. Luftfuktigheten måste ha lättat då stegen kändes lättare, eller så hade vi anpassat oss dagens villkor. Som man säger - "simma eller sjunk". 

Efter en massa kringlande och krånglande hittade vi äntligen till staden Manarola. 

Vi susade dock igenom staden då vi ville nå fram till Riomaggiore innan himlen öppnade sig och få kvällsmat en rimlig tid. 

Faktum är att vi inte gick den famösa kärleksleden, "Via dell'Amore", och glad är jag för det då det framkommit i min research att leden inte bara är avgiftsbelagd, men också att den konstruerade led både är bred och platt, och om jag får vara så kaxig - inte så äventyrlig. 

Jag är glad för att vi körde på med resans tema - "testa gränser", och gudars vilken omgång klättring vi fick som dagens final. Leden som inte gick längs med vattnet, men igenom staden, var närmast vertikal. Syra i benen och tillhörande andfåddhet testade allt vad kroppens homeostas innebär. Varje steg var alltså inte bara en fysisk utmaning, utan också en liten demonstration av kroppens fantastiska förmåga att anpassa sig och hålla sig i balans under stress.  

Samtidigt som blodsockret nådde botten hann åskvädret ifatt oss. När vi väl kom fram till vårt Airbnb upptäckte vi att nyckeln saknades i nyckelskåpet. Jag ville inget hellre än att duscha av mig och befria axlarna från ryggsäckens tryck, så jag vägrade ge upp. Vi ringde kontaktpersonen – en italienska utan dess like – som med sin charmiga, fragmenterade engelska tog situationen på största allvar och lovade en lösning inom kort.

Plötsligt dök en man upp vid entrén, med ett lätt förvirrat uttryck och nyckeln i handen. Utan ord bytte vi tacksamhet mot metall, och i samma stund skickade Cristina – vår värdinna – en ljudfil med ytterligare instruktioner. Den filen är ännu ett bra minne från resan, en ofrivillig men fantastisk souvenir från våra italienska eskapader.

När vi väl hade fräschat upp oss gav vi oss ut igen, med något lättare steg och ett tydligt mål: mat. Till en början promenerade vi långsamt runt, men ganska snart gick det upp för oss att hela byn, inklusive restaurangerna, stängde ner vid oväder som det som nu rullade in över oss. Möjligheterna till middag var minimala, men vi vägrade låta humöret falla.

Efter lite traskande ned mot hamnen och härefter upp för massvis av trapper hittade vi en uteservering med excentriska kypare. De fick serverat oss pasta och öl med i ett högt tempo. Luften började kännas mer kvav och tryckande och plötsligt kom de små droppar som banade väg för det större, mer intensiva skyfall som var på väg. Vi hade tur som nådde att äta upp vår lilla portion pasta (kom ihåg, det ska köpas antipasti i italien) innan Zeus öppnade för himlen och regnet vräkte ned. 

Tanken slog mig att denna maktdemonstration från vädergudarna lika gärna kunde ha inträffat medan vi var ute på leden. Jag vet inte om jag fullt ut skriver under på tanken om öde eller determinism, men just där och då kändes det som om allt hade hänt precis som det skulle. Som om vi var menade att sitta just där, just då, när regnet kom – trygga, trötta och tacksamma.

21 augusti 

Riomaggiore - Porto venere

Sista dagen, och sista vandringen. 

Vi kämpade för en frukostplats mitt i turistmyllret och laddade upp ännu en gång med omelett och kaffe. 

Det mest chockerande var dock toalettkonstruktionen på cafét – i praktiken ett glorifierat hål i marken. Något sådant skulle man knappast stöta på på ett nordiskt café. Jag kunde inte låta bli att tänka på mina patienter med kroniska knäsmärtor, de som ibland knappt kan resa sig från en stol. Hur skulle de klara av att sätta sig på huk för något så basalt som ett toalettbesök? Kanske reser inte personer med kroniska knäproblem till den italienska kusten för vandringssemester – men vad med italienarna själva? Kanske har de färre problem just därför att rörelsen, att kunna huka sig, fortfarande är en naturlig del av deras vardag. Ett slags inbyggd basismobilitet.

Dagens vandring började, som vanligt, med trappor. Efter flera dagar i den här terrängen kom det inte som någon överraskning – men man vänjer sig aldrig riktigt vid de oändliga stegen. När vi till slut kämpat oss upp för den första etappen kom belöningen: ännu en utsikt som tog andan ur oss.

 

Efter en slingrande stig genom skogen kom vi fram till en bred avsats där en gudomligt vacker kyrka tronar, med panoramautsikt över hela Cinque Terre. 

Efter lite research fick jag veta att kyrkan kallas Sanctuary of our lady of Montenero. Kyrkan sägs ha grundats efter att en bysantinsk ikon upptäcktes. Ikonen ska ha förts hit av grekiska flyktingar som flydde från religiös förföljelse i början av 1300-talet. Helgedomen nämns för första gången år 1335, men den byggnad som står där idag är resultatet av flera ombyggnader genom århundradena.

Från platsen kunde vi faktiskt skymta vår utgångspunkt – stranden som sveper runt Monterosso al Mare – långt där borta. Att se tillbaka mot där allt började gav ett nytt perspektiv på hur långt vi tagit oss, både i kilometer och upplevelser. Det blev en påminnelse om hur mycket det kuperade landskapet redan hade gett oss.

Vi mötte ett danskt resesällskap och bytte några ord. De berättade att de hade tagit en buss för att komma till leden, och vandrat kort med ändamålet att uppleva kyrkan och dess magnifika läge. Det verkar som att många tar sig med kollektivtrafik till olika leder för dagsturer. Detta bekräftades av de små ryggsäckarna – eller den totala avsaknaden av packning – som många av vandrarna bar. Utan att låta skrytsam måste jag ändå säga att det gjorde vårt sällskap, med våra tunga väskor och svettiga pannor, lite extra badass.

Efter kyrkan gick vi mer inåt i landet för att följa den blå leden igen. 

Vi gick igenom ett skogsparti med blandskog där leden planade mer eller mindre ut så vi kunde hämta andan. 

Vi tog en pause med nutella-kex och till lite klättring. Eller ja, Jesper fick gjort sina latsdrag i ett gammalt och rostigt utsiktstorn. Vi passerade en liten by som jag inte fångade namnet på. 

Plötsligt öppnade landskapet upp sig när trädens tak försvann, och vi klev ut på den välbekanta bergskammen med havet som vår trogna följeslagare på höger sida. Vi visste att vi närmade oss UNESCO-världsarvet Porto Venere – den sista etappen på vår resa – och vilken magnifik avslutning det skulle bli. 

Enligt vad jag senare läst kunde man från leden se öarna Palmaria, Elba, Capraia och till och med Korsika, men där och då var vi ovetande om det. Vi skymtade staden La Spezia medan vi följde nedstigningen til Porto venere. 

Nu hade vi den medeltida staden i sikte. Det var tid till ett svalkande bad och gelato. Så innan vi uppsökte hotellet gick vi strandpromenaden ned till första bästa stenstrand. 

Faktabox: 

Porto Venere är en plats där historien sitter inristad i varje sten. Den lilla kuststaden, som fick sitt namn efter Venus tempel som en gång låg här, har rötter som sträcker sig tillbaka till romartiden. Under medeltiden blev Porto Venere en strategisk försvarspunkt för den mäktiga sjörepubliken Genua, och stadens massiva stadsmur och trånga gränder vittnar än idag om dess försvarsmässiga betydelse. På klippan ovanför havet tronar den dramatiska kyrkan San Pietro, byggd på 1100-talet, där svartvitt marmor möter det oändliga blå. Det är en plats som känns lika delar mytisk som historisk – en sista pärla längs Liguriens kust, där tidens gång tycks ha stannat upp.

Efter att vi checkat in på hotellet gav vi oss åter ut på jakt efter föda. 

Naturligtvis hade många av restaurangerna menyer baserade på fisk och havets läckerheter, vilket inte förvånade oss då vi befann oss på Poetsbuktens udde. 

Den italienska kusträckan har genom historien lockat många berömda besökare, bland andra Lord Byron, George Sand och D.H. Lawrence, och området har inspirerat både författare och konstnärer till deras verk. Det är lätt att förstå varför: landskapet är som hämtat ur en målning – klippor som stupar rakt ner i det glittrande havet, pastellfärgade hus som klamrar sig fast längs bergssidorna och ett ljus som skiftar mellan guld och rosé i takt med solens rörelser.

Ännu ett åskväder tågade in och gav oss ännu en dramatisk twist till kvällsmaten. Ännu en gång undgick vi ovädret. 

22 augusti 

Vi vaknade tidigt medan staden forsat sov för att åka transfer till tågstationen i La Spezia. 

Det var helt stilla, förutom två enstaka fiskarmän som stod utanför mitt fönster och diskuterade någon form för fiskarlina (tror inte det är möjligt att vara lågmäld på italienska). 

Turen hem igen gick helt utan problem. Våra trötta ben kunde vila sig medan vi bearbetade allt som vi har sett och gjort. 

Första stoppet retur i Zurich tog vi oss en alldeles för dyr drink och skålade för resan. 

På tågstationen var det anordnat en konstmässa med samtida konst och DJ. Den gick under namnet SwissArtExpo, och det var gratis entré. Jag föreställer mig att tusentals av resenärer passerar mässan, så det är en fantastisk möjlighet att få lyft fram sin konst till en stor publik. 

Tillbaka i Tyskland skulle vi suga ut det sista av vår kulturella vandring och se om vi kunde hitta Beatles gamla trakter på gatan Reeperbahn i Hamburg. Dessvärre hann vi inte hela vägen ned till festligheterna id Beatles-Platz, men det får bli en annan gång (nu när vi vet hur lätt det är att åka tåg till Tyskland har vi inte många ursäkter). 

Men först - morgonbröd! 

Det tornade en staty upp - Otto von Bismarck. Jag har mest hört om honom och hans roll i den tragiska invasionen af danmark. 

Faktabox:
Otto von Bismarck är en av de mest inflytelserika gestalterna i tysk historia – han enade Tyskland och byggde upp staten som skulle bli en stormakt i Europa. Samtidigt gör hans arv honom ambivalent i modern tid. Hans skickliga diplomati och sociala reformer hyllas, men hans auktoritära styrsätt, militarism och sätt att manipulera maktbalansen i Europa gör att många idag ser honom med kritiska ögon. I dagens Tyskland kan han därför inte hyllas okritiskt; han är både nationens arkitekt och en påminnelse om hur makt och nationalism kan få långtgående konsekvenser. Denna ambivalens gör honom fascinerande att studera, men också komplex att förhålla sig till.

Tid til små refleksioner. 

Tågresor.

Hade vi åkt med flyg hade mängden av upplevelser dramatiskt minskat. Vi satte fotavtryck i flera städer och berikades av fler kulturer, naturupplevelser och språk än vad en flygresa någonsin hade kunnat förse oss med. Ja, det tar tid, och ja det kan vara okomfortabelt, men så otroligt givande.

Träningsvolym och intensitet.

Vad är smartast när det kommer til vandring i höjdmeter. Kanske något form träningsprotokoll med gradvist stigande intensitet. Hade det gjort upplevelsen annorlunda och kanske mindre riskabel, ift. potentielle överbelastningsskador? Ja förmodligen. Hade det gjort resan mindre legendarisk då ansträngde oss som aldrig förr? Ja kanske, ingen vet. 

Jag kan inget annat än vara stolt över det enorma stycke arbete som vi åstadkom. Jag är övertygad om att det inte enbart var en fråga om fysisk kapacitet, men också en frågeställning omkring psyke av högsta rang. 

Denna vandring har visat oss både naturens skönhet och våra egna gränser, och gett perspektiv på hur mycket vi kan uppleva när vi vågar ta steget ut. Tack mamma för initiativet, och tack Italien, vi ses snart igen.

Ciao!